Gud, har omformulerat det här inlägget säkert 10 gånger nu........

 

Nu har jag äntligen hittat lite tid över, eller tja, orkat tagit mig tid till att blogga.

Allt har gått i 400 denna helg, att slängas fram o tillbaka mellan olika familjer, släkt och vänner.

 

Det är mycket som händer nu och det känns lite jobbigt. tänkte därför skriva av mig lite i hopp om att det känns lite bättre efteråt.

 

Först och främst har jag haft en väldigt trevlig jul, har fått fina paket och insperation till hur jag vill ha det här hemma. Måste bara hitta tid till att göra det också.

Allt har gått bra under julhelgen, förutom en liten insident. I fredags var jag och andreas på hemvändarfest på krogen i Borlänge. hade skitkul på förfesten hos elin o patrik och även ute på krogen.

När vi kommit hem och ska gå upp till andreas hus får jag en halvbra fylleidé att putta in andreas i en buske. 58 kg VS 99 kg går ju inte så bra som ni förstår... slutade med att jag och mitt vänstra knä gick åt olika håll och det bara small till och jag ramlade ihop med ett knä som varit på fel sida och vänt. FAN.

 

När jag var mindre hade jag det här problemet, att knäskålen hoppar (eller ja inte knäskålen men ni fattar). Var t.o.m in och magnetröngtade det och de konstaterade att jag hade en utdragen sena över knäet som inte höll det på plats som det skulle. Skulle bli opererade när jag var 16 om det inte blivit bättre (detta var 2007-2008) men besvären försvann, tills i fredags.

 

Så nu är det liniment, stödbandage och värktabletter som gör att jag kan stå på det. Till råga på det felbelastar jag ryggen eftersom jag bara går på min högra  ben vilket gör ont. Kan inte heller sätta mig på huk när jag ska lyfta något utan böjer bara ryggen -> ont i ryggen. DET GÅR BRA NU.

 

Det tar på mig psykiskt att ha en till fysisk smärta. Tycker det är nog med ryggen alltså, det räcker med den o axeln. I "fallet" tog jag även emot mig med händerna, så har ett stort invärtes blåmärke/blodutjutning på muskeln vid tummen på höger som gör asont, och ett rejält skrapsår på vänster. har även ett stort rätt djupt skrapsår på höger tummavtryck, vilket nu har blivit inflamerat och gör att jag knappt kan använda tummen -> hur greppar man saker utan tummen ???

 

Sen kommer alla psykiska problem och funderingar. Ett av dem är att jag är så trött, det är sååå tungt att gå upp ur sängen på mornarna. Imorse var det helt galet, snoozade ända fram till 11.30 och hade såååååååån brutal ångest efteråt. För shit vad mycket jag kunde ha hunnit på morgonen, men jag orkade inte!!!! Var igång från 06.35->01.30 igår och hade knappt 6 timmars sömn natten till igår, klart som fan jag är trött, men har ändå sån ångest över att jag inte orkar kliva ur sängen på mornarna..

 

Sen kommer nästa problem som bygger lite på det andra, jag hade tänkt tagit två tentor nu i januari. Men alltså jag orkar inte, jag ORKAR bara inte plugga till två tentor. Om det skulle bli så illa att jag kuggar båda två får jag inte ens göra ett kandidatarbete pga att jag inte ha tillräckligt med poäng. Har iallafall löst det så att jag bara tar en tenta nu, och så tar jag omtentan i april och den sista omtentan får jag tvunget ta i juni. Alternativ augusti men då vill jag ju helst vara klar med allt..

 

Då kommer nästa problem som bygger på båda de här andra problemen, jag vet inte HUR många gånger jag har fått svarat på frågorna " Vad händer efter utbildningen, kommer ni bo kvar, kommer ni hem till Borlänge, vad blir man som biolog, vad vill du jobba med, hur länge har du kvar " osv osv.. Innest inne vill jag bara skrika " Sluta fråga!! ", jävlar vad jag tycker de frågorna är jobbiga, jag blir bara mer och mer stressad av att behöva svara på dem och mitt svar är helt enkelt : JAG VET INTE, för jag vet inte vad som händer, vad jag ska göra, om vi flyttar, om jag ens bli klar till sommaren, vad jag vill göra med mitt liv. JAG. VET. INTE.!!

Jag förstår att dessa frågor tillhör standarden, alltså som hälsningsfrågor, och så tror jag några är nyfikna på vad som faktiskt händer sen. Men jag tycker de är så brutalt jobbiga att svara på och jag blir bara extremt stressad över framtiden, jag har ju kunnat "flytt" i 3 års tid nu, men vafan gör jag efter sommaren nu när jag inte orkar plugga längre?

 

Som ni förstår att det många frågor och jag vet ingenting. Jag vill bara känna att jag har energi, en fungerande kropp och en plan för framtiden. Just nu har jag ingenting av dem.

 

Jag hoppas att inlägget inte blev allt för konstigt, har som sagt skrivit om det säkert 10 gånger och har suttit med det i över en timme. Det ger mig också ångest, har lätt kunnat fixat här hemma istället för att sitta och fundera på meningsuppbyggnaden....

 

avslutar med lite bilder ifrån helgen, har beställt hem ett nytt kameraglas nu, dock missade jag att beställa en sak som jag hoppas kommer i veckan!

.. är ett ordspråk jag har fått hört i hela mitt liv. 
Just nu ska jag ställa mig upp igen, men den här gången är det tungt. 
Ni förstår inte hur jag känner just nu, hur bra det kändes i bara några minuter, för att sen hamna på botten igen.

 

Jag var till sjukhuset idag. Min tid blev lite försenad så fick sitta i en ungefär en halvtimme och vänta, men det gjorde ju inget, fick ju ännu mer ont i ryggen. Har sen igår gjort "allt jag inte ska göra" för att ha riktigt ont tills jag skulle till läkaren idag, för att riktigt kunna visa exakt vad som gör ont. Det fungerade.

 

Mina prover jag tog förra veckan såg bra ut, ingen reumatism, inga konstiga värden på varken levern eller njurarna och mina blodvärden var fina. Han gjorde några undersökningar på ryggen, jag böjde och visade exakt mellan vilka två kotor jag har ont och han kände att jag var jäkligt spänd i mina muskler längst hela ryggraden.

 

Vi kom iallafall fram till att han skulle skicka iväg en remiss till ortopeden, så skulle dom få ta över allt. För han tyckte att det tyde på att det är diskbråck eller någonting som inte är muskulärt. Så en remiss till Ortopeden och sedan en magnetröngten. Lyckligaste i världen, vi tog hand, jag tackade så mycket och önskade han en godjul och cyklade hem. 

 

Pratade med mamma med ett glatt leende hela vägen till lägenheten, en magnetröngten lixsom, HUR LÄNGE HAR JAG INTE VÄNTAT!? 

Hemma i cykelförrådet ringde det ett nummer med linköpings riktningen, tänkte att det var viktigt så la på till mamma och svarade. Det var läkaren. 

Från att vara världens gladaste, lyckligaste, fylld med förhoppningar blev jag efter samtalet förstörd, tom på ord och bara grät. Det är motvilligt att resa sig denna gång, att kämpa för något som man sedan inte får något tillbaka förutom motgångar. HUR KRÅNGLIGT SKA DET VARA ATT FÅ HJÄLP I DET HÄR JÄVLA LANDET?

 

Han hade diskuterat mitt "fall" med en annan läkare som sa att hon INTE tyckte det lät som diskbråck. Därför avbröt han remissen till ortopeden och sa istället att jag skulle gå till sjukgymnasten istället för en ny bedömning av ryggen. Han grundade det här också på uttalandet från en ryggspecialist som kollade min rygg i sommras som hade skrivit " vila och träning " som behandling..

 

Jag blev helt tom på ord, och han ska vara glad att jag inte var kvar på sjukhuset när han sa meninge " Jag är ledsen om jag gav dig falska förhoppningar ". jag blev så arg så jag blev knäpp tyst. Är det ens möjligt att göra såhär, FÅR man göra såhär? jag fattar inte.. jag fattar verkligen inte.

 

En del av mig vill bara gå till gymmet, provocera fram en riktig ordentlig smärta så jag kan få åka in till akuten så de är TVINGADE att hjälpa mig. Jag trodde inte man fick neka patienter sjukvård i det här landet..

 

Hur ska jag tacka det här, jag vet inte. jag vet inte vad jag ska göra. Får väll ringa till rörelse och hälsa på måndag och begära en ny bedömning. Han avslutade med att säga " om de bedömmer att det tyder på diskbråck är du välkommen tillbaka ". Aldrig i mitt liv att jag går till han igen. Inte efter hur han har behandlat mig. Det är inte okej någonstans att agera som han gjorde idag, ringa 10 minuter efter att vi skillts och släppa den här bomben. Lämna mig helt ensam med det här, jag är så trött att skickas fram och tillbaka!!!

 

Avslutar detta dystra inlägg med ett litet peppande ordspråk, " train your mind to see the good in every situation ", min cykelresa hem var iof de mest hoppfyllda 7 minutrarna på väldigt länge...

 

Tänk om jag visste då den där natten när jag vaknade av smärta att det var början på ett rent helvete.

Helt sjukt att det har gått ett helt år, ett långt smärtsamt år som gick relativt snabbt ändå.

 

Jag undrar om jag kommer sitta och skriva samma inlägg nästa år " två år idag med ryggvärken " eller om vi förhoppningsvis lämnar varandra.. jag hoppas mest på det.

 

Ja jag vet inte vad jag ska skriva mer om de här, ett år, mängder av sjukhus och sjukgymnast besök, ett akutbesök, många smärtstilladetabletter, mycket smärta och många tårar. Det är nog vad jag kännt av ryggen detta år, ingenting positivt iallafall, men det är som man säger; det som inte dödar det härdar. Min smärttröskel är bättre än någonsin.

Sitter och glor på TV och tar det lugnt. har alltid så jäkla ont i halsen när jag vaknar, speciellt när jag vaknar på natten. Det verkligen SVIDER hur mycket som helst! Aj!

 

Idag var det galet skönt att ligga och snooza, från andreas gick upp vid 07.30 tills jag klev ur sängen 08.30.

 

Idag ska jag till sjukgymnasten nu vid 12, sen direkt till skolan för att träffa gruppen och rätta till lite kommentarer i rapporten och sedan ska jag hem. Ikväll vid 19 ska jag och andreas ut på stan och äta också. Det som inte blev i lördags får vi ta igen idag!

 

Åh måste berätta en grej som gjorde mig lite nedstämd.. En ny kurs börjar nu på Måndag, Djurhållning och Förvaltning och den innehåller massa seminarier, studiebesök m.m. Ingen tenta har vi utan uppgifter under kursens gång. Eftersom jag ska till Mässlingen nästa vecka kommer jag missa ett seminarie och ett studiebesök. Och när vi ska till Rhodos kommer jag missa hela 3 till studiebesök.. så jag mejlade kursansvarig och frågade vad jag skulle göra eftersom jag skulle bort så mycket och svaret jag fick -> Ta igen de tillfällena nästa år.

 

Så just nu känner jag inte för att åka iväg alls. För jag kommer inte få kursen avslutad utan att ha gått på alla studiebesök, vilket är jobbigt. Jag trodde jag skulle kunna ta igen de med uppgifter osv. Men men, det är väll bara att bita i det sura äpplet.

Lite jobbigt blir det ändå att ta igen det nästa år, för då är jag i full gång med mitt Kandidatarbete. Men jag får väll planera upp det så bra att jag kan vara med på de tillfällena jag missade.

 

Så nu har jag fått det ur mig, ett väldigt jobbigt beslut men jag vill ju såklart åka iväg. Men jag blir bara mer och mer stressad över att åka någonstans eftersom jag vet att jag missar så jävla mycket. Så är de de här med att få ihop så pass mycket poäng så jag får ta studielån nästa termin, vilket innebär att jag inte får missa en enda tenta till!! Åh hur länge ska jag orka.. fan.

Shit kan knappt förstå att det är hela 8 år sedan, vad tiden har gått snabbt.

 

Min tattuering jag har gjorde jag som en minnestattuering. En duva med ett rött hjärta, precis som det som vilar med henne i graven. Jag sydde nämligen på syslöjden ett mjukisdjur, som hon sedan fick med sig i kistan.

Så att en duva skulle få pryda mina revben var inget snack om saken.

 

Och jag vet att det inte är den 16 mars idag, hon gick bort den 14 mars men föddes den 16 vilket innebär att det står 16 mars på gravstenen, eftersom det var då hon föddes.

Mekanisk ryggsmärta.

Idag var jag iväg till sjukgymnasten. Fick träffa Evelina som jag haft tidigare och en ryggspecialist som heter Tobias. Var trevligt att träffa Evelina igen faktiskt, jag tycker hon är riktigt bra! Lugn, trygg och duktig. Älskar att hon sa – ”Tja jag är inte sådär jätteglad över att se dig här igen ” när vi träffades haha! Nej ingen vill väll komma tillbaka till sjukgymnasten för samma sak som man haft i ett år..

Det första vi gjorde var att sätta upp mål, vart vill jag komma med dessa besök.
Min lista såg ungefär ut såhär:
1. Kunna sitta 1 h i sträck utan besvär
2. Kunna utöva fysisk aktivitet, såsom att vara i stallet, utan ökade besvär.
3. Klara av hushållssysslor, såsom plocka i/ur diskmaskin, städa, tvätta, utan ökade besvär.

Det är de sakerna jag tycker är jobbigast, just för att de tillhör vardagen. Men de hör också mycket ihop, har jag suttit mycket får jag ont när jag gör något fysiskt, och har jag hållit igång mycket fysiskt får jag ont direkt när jag sätter mig.
Vi fyllde även i vart jag anser min smärtgrad är någonstans mellan 0-10 när jag utför mina saker på min lista. Även hur viktigt det är för mig att kunna göra detta utan besvär mellan 0-10.

När Tobias kom så kollade han lite på hur jag stod, sen gjorde vi lite olika övningar. Han körde efter den så kallade McKenziemetoden. Det går ut på att diagnosiera patienter inom tre olika grupper genom övningar med många repitioner. Finns att läsa mer HÄR.

Så jag fick göra lite olika övningar. Han var riktigt bra, sa hela tiden ” om hon har ont av de här så tyder detta på det här ” och ” om det är de här så ska hon inte ha ont efter denna övning ”.

Jag har i alla fall hittat en mirakelövning. Då menar jag MIRAKEL. Direkt när jag kört den så lättade smärtan helt, en stund i alla fall. Efter att jag gjort varje övning så fick jag ställa mig upp och böja mig framåt och bakåt. Framåt gick hur bra som helst men så fort jag kommer bakåt gör det förbannat ont igen. Så jag har gjort fel hela tiden, förr fick jag tipset att ”strecha bakåt ” genom att ligga på mage och dra upp överkroppen, men jag ska istället som nu lägga mig på rygg, dra upp knäna till hakan som en liten boll. Det hjälper så jäkla mycket så det är galet!

Så nu ska jag köra med denna övning tills återbesöket imorgon 10.15. Jag ska göra mellan 10-30 reps en gång i timmen. Detta ska tydligen göra underverk då han berättade om patienter som blivit smärtfria efter ett par dagar då de kört liknande övningar som gjorde under för deras ryggar. Så jag hoppas på det bästa verkligen!!

Är helt förstörd i ryggen nu bara, alltså det är så dåligt nu så jag vill bara lägga mig i fosterställning och gråta. Tog en 30 minuters promenad för en stund sedan men det hjälpte knappt. Gjorde ont när jag gick. Det är väll för att vi påfrestade min rygg så pass mycket idag med alla de övningarna, för jäklans vad ont det gjorde ibland.

Det heter i alla fall mekanisk ryggsmärta och med mekaniskt menar man delar såsom; ben, sediment, diskar, leder eller nerver. Vad jag fattat är detta ett samlingsnamn på de flesta ryggsmärtorna i några av delarna, så det är ingen riktig diagnos.

Sen hittade jag en intressant sak på DENNA SIDA.
” Huvudsymtomet vid segmentell rörelsesmärta är låglumbala centrala ryggsmärtor, ibland i kombination med utstrålande bensmärtor. Bensmärtorna är inte sällan diffusa, icke-rotspecifika. Typiskt för smärtan är att den varierar beroende på position och belastning. Patienten kan ibland vara helt smärtfri, t ex i liggande eller vid promenader, medan smärtan förvärras av vissa rörelser. Typiskt försämrande är långvarigt sittande, stillastående, bilkörning, tunga lyft och belastade rotationer. 
Symtomatologin kan variera från lindriga till mycket kraftiga besvär. Det vanliga är att besvären varierar över tid.”

Detta beskriver allt så klockrent, detta är precis så jag har!! Dagsvarierande i både mängd och smärtstyrka, försämras när jag sitter och har knappt några besvär när jag går eller ligger.

Imorgon ska jag ju dit igen, träffa samma ryggspecialist. Så det ska bli spännande med en uppföljning så pass snabbt. Har ju ändå fått stammiskortet så det gör ingenting! ;)

 

 Gråhundsutställning i Rättvik med Molly 2008

Hej!

Tänkte berätta lite status om hur det är med ryggen.
Igår var det ju tre veckor sedan jag var och tog gjorde vanlig plåtröngten. Skulle få svar inom 7-10 arbetsdagar och igår hade det gått 15 arbetsdagar utan att jag hade fått svar så jag ringde. Fick prata med receptionisten som verkade väldigt stressad och virrig, hon pratade så fort så jag hörde knappt vad hon sa! Berättade att jag inte fått svar och undrade varför, ” har ni glömt mig ” sa jag.
Det jag fick reda på var att min läkare jag hade har slutat, typiskt för jag tyckte han verkade bra, så ja, jag hade helt enkelt blivit bortglömd! Tycker det är konstigt att det får gå till så, att bara för att han slutade så var det ingen som prioriterade mig. Fick även veta att de hade haft svaren i typ två veckor… Allt slutade med att vi bokade tid att en läkare skulle ringa mig mellan klockan 08.00-10.00 på måndag morgon, för att jag skulle kunna diskutera och prata om resultaten. Fint tänkte jag.

Idag ringde samma virrpanna igen. Tydligen hade hon missat att det var ett brev på väg till mig med provresultaten. Så hon hade avbokat tiden där jag skulle få prata med läkaren. Provsvaren visade ” inget fynd hittat ” så min ryggrad är väll helt okej. Jag stoppade när hon höll på att lägga på och bara ” jaha vad gör jag nudå?? ”. Fick till svar att det stod på lappen att jag skulle fortsätta med sjukgymnastik.

Då kommer min fråga: jag har haft denna skit sen 21 mars 2014. Jag har gått i över ett halvår hos sjukgymnasten, tränar på rätt sätt, rör mig på rätt sätt, beter mig på rätt sätt gör allting rätt men ryggen blir inte bättre !?

Idag på studiebesöket på lantgården trodde jag att jag skulle bryta ihop, vilken smärta i ryggen jag hade och den sitter i än! Vi stod ju och pratade länge, stod upp på betonggolv och jag klarar inte av att stå rakt upp och ner och pratadrygt 1.5 timme. Det går verkligen inte. Så när jag genomlidit rundvandringen och vi kom upp på ett kontor fick jag lov att sätta mig på huk och luta mig mot väggen för det gjorde så ont. Kunde knappt koncentrera mig på vad bonden berättade, kunde knappt sitta i bussen hem och har nu genomlidit dammsugning av två rum. Sitter just nu i soffan och funderar på om jag ska ta en stark tablett. Men det vill jag inte heller för jag har inte så många kvar och vill spara det till om det skulle bli riktigt akut någon gång…

Så tillbaka till samtalet. Jag sa till henne ” men på den röntgen ser dem ju inte diskarna, det är väll bra att kotorna sitter på rätt plats men vad händer om diskarna är fel? ”. Hon frågade om jag var intresserad av en bättre röntgen och de sa jag ja till.

Visst skulle jag kunna gå till sjukgymnasten. Evelina skulle aldrig neka mig, men något jag är rädd att hon skulle säga är ” jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dig ” eftersom det var det hon sa förra gången jag ringde. Jag behöver någon form av diagnos, någonting som hjälper. Att gå dit och stå plankan några minuter, dra lite i benen osv är det jag gör hemma eller på gymmet. Tränar ryggen, försöker bli stark i ryggen, magen, bålen ALLT för att denna jävla värk ska gå över.

Fick i alla fall receptionisten att prata med en läkare på måndag. Och hon skulle återkomma till mig måndag kl. 14. Så får se dårå, har ändå kommit upp i fribeloppet nu inom sjukvården så det spelar ingen roll hur mycket jag får gå till läkaren… Men jag vill att någon hjälper mig.

Det är frustrerande att ha sån här värk. Att inte kunna göra alla vardagliga sysslor. Igår frågade Andreas mig om jag ville följa med honom och spela bowling med hans jobbkollegor imorgon kväll. Självklart sa jag ja eftersom jag vet att det är flera andra som ska ta med sina respektives. Men sen funderade jag: Kommer jag klara av att kasta klotet? Jag vet inte, jag tror inte jag spelat bowling sen detta börja. Fattar ni att en sån liten jävla grej känns otroligt jobbigt eftersom jag inte vet om jag kommer klara det eller inte.

Att gå till gymmet vet jag att jag klarar, och gör jag inte det går jag hem. Men när man är där med massa personer man inte känner vill man ju inte bara gå hem… åh allt är bara så drygt.

Jag önskade bara att det fanns någon läkare där ute som kan ta mig seriöst. Istället för att slänga ur sig en dålig diagnos (Bechterews sjukdom) eller ge mig en plåtröntgen som inte visar något….

 

 

Jag kan inte förstå hur snabbt det har gått! Alltså har jag och andreas varit sambos i 1 år idag.

Då flyttade vi ju in i en 1,5 på 38 kvm, hälften så stor som lägenheten vi bor i nu. 

Men den var mysig den också!

 

Det har nu gått ett helt år sen jag lämnade Rättvik, alla vännerna och gymnasiet.

Det är helt galet hur mycket som har hänt på 1 år. Jag todde aldrig jag skulle bo i linköping, med en kille jag då bara träffade, ha truckkort och någon annan häst än Karusell.

 

Studenten var bland de roligaste och galnaste jag gjort i hela mitt liv. Att några få människor kan få en att må så bra, och att ha så kul kommer bli jobbigt att hitta igen. Studentveckan är det roligaste jag gjort i mitt liv, shit vilka minnen som finns!
Jag önskar bara att det kunde vara längre, just då ville man ta studenten för det var så jäkla häftigt men just nu skulle jag vilja spola tillbaka 3 år och gå om gymnasiet bara för att uppleva allt igen.
Jag hoppas alla ni som läser som tar/tagit studenten i år har haft sitt livs bästa vecka, för det hade jag helt klart!

Hej!

Idag har jag varit på mitt första besök hos sjukgymnasten. Har ett besök bokat redan nästa torsdag igen! (Måste hinna gå några gånger innan jag blir 20 och måste betala för det......... *snyltare* haha).

 

Hon klämde, kände, slet och tröck på hela min kropp. Hon sa även att jag säkert kommer ha ont i eftermiddag/kväll och mycket riktigt, ligger nu utslagen i soffan med värk.. men nu vet jag iallafall varför.

 

Hon sa att boven i dramat var att jag är så jävla överrörlig. Som ni ser på bilderna här under gå mina knän bakåt, min höft skjuts fram och jag får en ständig svank och en rygg som ett s. 

En sån överrörlig person som jag behövde även träna ryggen 300% mer än en "normal" människa för att få samma stabilitet. Jag har alltså en sjuklig svag rygg som har tagit skada. 

Men självklart går det att fixa! Jag får helt enkelt träna, tänka på hur jag står, sitter och ligger. Mina.knän (eller armbågar) är inget jag kan få bort, jag får helt enkelt bara lära mig leva med dem utan att det påverkar mig. 

 

Haha när jag tittar på dem här bilderna ser det ju helt övernaturligt ut?? Mamma, pappa ni har felkonstruerat mig!!! 

Såhät ser jag iaf ut med benen när jag slappnar av. Då åker dem automatiskt bak, lika om jag ät riktigt trött då kan jag t.o.m gå såhär hahah mongo. 

 

För exakt ett år sedan träffade jag andreas för första gången.
Tänk om jag visste då, att vi skulle bli ett par och flytta ihop till en annan stad.

 

Jag kommer ihåg att det var en varm februari dag och det var första gången jag använde min skinnjacka efter vintern.
Jag hade tråkigt och ville ut och gå runt domnarvsälven. Vi hade småpratat lite på sms under hela dagen och nervös som fan skickade jag ändå iväg ett sms och frågade om han ville följa med ut och gå.
Jag är så glad över att han tackade ja..

 

Det första han gjorde när vi sågs var att skrämma mig genom att knacka på bakrutan på min mondeo haha.

Sen gick vi de 4,4km det är runt, och pratade om allt möjligt.
När promenaden var över sa vi hejdå, jag fick en hejdåkram och jag åkte hem.

 

Jag kan inte förstå att det bara är ett år sedan, 24 februari 2013.

 

I över 3 veckor, sedan vi flyttat hit, jag har slutat ätit kolhydrater i form av pasta, ris, bröd, choklad, osv.
Till tex min köttfärsås har jag ätit massor av sallad, till kvällsmyset kvarg med frukt.

 

Till en början gick det bra, för jag tappade "sötsuget" efter godis och sånt.
Men nu de senaste dagarna har det bara gått utför.. har inte varit på gymmet på 4 dagar, finns ingen energi till det.
Blir helt slut av att cykla de strax över 5 km till skolan, och är helt slut när jag kommer hem.

 

Idag var jag så trött att jag somnade, under filten i soffan, frysande som en jävla isbit.
Fyfan vad jag har börjat frysit igen, det är det värsta jag vet..

 

Har även märkt att de påverkar mitt huvud, känner att jag inte längre är helt ensam där.

Därför tänker jag få ett slut på det nu, innan någon annan tar överhand. 

Det blev en vända till ica idag, kom hem med kolhydrater. Fullkorns bulgur, fullkorns makaroner med dinkel och fullkornsbröd. Köpte även en smörgås, vilket var de bästa jag ätit sen vi flyttade hit.

Känner mig stolt att jag vågade, fastän jag tycker att det är så svårt. 
Har blivit och tänka i såna "hälsosamma" barnor, sitter och läser om vad man ska äta, vad de innehåller och vilka ämnen man ska försöka undvika. Har setat flera timmar per dag nu och läst recpet på recept på recept, helt fascinerad av mat. Ändå äter jag inte det jag kollar på, nej fan Linnéa nu räcker det!

Imorgon ska jag avnjuta köttfärsås med makaroner. Ser fram emot lunchen!

 Fick hem mina grejjer jag beställt från gymgrossisten idag också.

6 stycken burkar med Omega-3, en burk med BCAA och på köpet fick man en gratis proteinbar.

Okej nu kör vi, jag har "skrivit" det här inlägget allt för många gånger i mitt huvud, och jag vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig för att få ut min poäng. Men jag försöker ändå.

Ni vet den här känlsan att "känna sig nöjd". Alltså att komma hem på kvällen, kunna koppla av och veta att jag har gjort det jag ska idag och jag är nöjd, eller att man har gjort ett hårt träningspass och man känner att man är nöjd med sin prestation. Jag har inte haft den riktiga känslan sen den 4 januari, efter träningspasset med Karusell.

Många nöjer sig med en promenad på dagen och tycker att dem varit duktiga, andra nöjer sig med att ha gjort sitt bästa på gymmet eller tagit ett nytt PB. Jag nöjer mig inte med något sånt, visst kan jag känna mig någolunda nöjd när jag stått ut i en timme på crosstrainern, eller tagit ett nytt person bästa, men jag får aldrig den där känslan av att jag är riktigt nöjd.

Man vill lixsom åt den där "kicken", då man vet att man varit duktig, man är nöjd och man kan koppla av.
Jag har hitills bara känt den kicken av en sak, av hästarna.

För mig spelar det ingen roll vad jag gör i stallet, jag har inprincip samma nöjda känsla efteråt. Det enda som betyder något för mig är att få vara i stallet, få andas in den friska lukten och känna att jag har ansvaret över ett stort djur. Att sedan veta att man kan kontrollera ett sånt stort djur, att få den att göra som man vill, det är en häftig känsla.

Jag tror jag allvarligt har blivit lite deppig på grund av det här. Jag älskar hästar, jag hör hemma i stallet. En gång hästtjej -> ALLTID hästtjej.
Jag förstår inte vem jag försökt lura genom att bli en gym och träningsnörd. Visst jag älskar gymmet, jag tycker om att lyfta tunga saker, springa snabbt, ta i allt vad man har men jag får ALDRIG samma känsla efteråt som jag får av att ha varit i stallet.

Därför tog jag beslutet om att försöka hitta en ny medryttarhäst. För mitt eget bästa, för att jag behöver hästar för att fungera, för att bli nöjd och kunna koppla av.

Det som svider i mig är att ingen kommer vara som Karusell, det kommer aldrig finnas någon häst som henne, men man får inte ge upp för det. Jag kanske hittar en jätte trevlig individ som kan lära mig massor, kanske utvecklas på ett helt annat sätt och jag har en bra grund nu, tack vare Karusell.

Jag hör verkligen hemma i stallet, det har det här "uppehållet" verkligen bevisat för mig. Jag önskar att alla kunde få känna samma känsla jag får efter att ha varit i stallet, den kan man leva på.

Nej det är som jag har sagt flera flera gången, har man en gång gett sitt hjärta till hästarna, kan man aldrig ta tillbaka det. <3

 

Idag har jag kallat mig själv Andreas flickvän i hela 6 månader.
Tycker det låter jätte litet med bara 6 månader när det känns som om jag tillbringat mitt liv med honom.
Jag älskar den här killen mest av allt och jag är så glad över att ha en framtid med honom.

 

Älskar dig, föralltid <3 

Sitter här och tänker lite, har tänkt hela eftermiddagen typ.

Vet inte riktigt hur jag ska börja eller vart jag ska börja.

En sak har jag iallafall konstaterat - En gång hästtjej - Alltid hästtjej.

Efter igår blev jag bara att tänka mer och mer på hästar, och att ha fått träningsvärk efter att ha setat på en häst i ca 40 minuter i skritt har jag inga ord för. Jag som trodde jag var mer tränad nu än förut?

 

Nej nu vill jag ut och rida, ut och busa i snön, mocka, borsta och känna känslan efter ett bra ridpass.
Är så glad över att vi åker hem på torsdag, för ska försöka åka ut och hälsa på gudrun och hästarna, precis som förut.

Vi har ju även jullov snart, 2,5 vecka blir det att spendera hemma i borlänge och jag hoppas att jag får spendera några timmar under dessa veckor på hästryggen. 

 

Bryter nästan ihop när jag tänker på det, jag saknar att ha regelbundenheten, att gå upp tidigt, åka till stallet, vara där och sedan åka hem och ha hela dagen framför sig. Känna att man gjort något bra för både sig själv och för någonannan. 
Jag klarar faktiskt inte av livet vi lever här nere, att sova bort halva dagen och sen inte göra någonting för att sedan vara på gymmet och sedan framför tvn. Jag klarar verkligen inte av att inte vara stressad, att inte ha något inplanerat och att bara sitta hemma i den här jävla lägenheten. 

Det är inget liv jag vill leva, visst det var skönt i början men nu går det inte längre.

Det bästa är iallafall att sista helgen är avslutad. Nästa helg spenderas i borlänge och sedan är det jullov.
Så när vi flyttar in i nästa lägenhet blir det en omstart, för såhär tänker jag inte ha det längre.

 

 

 

 

Idag kände jag att droppen är nådd, på riktigt.
Jag är så trött att bli åtsagd, tutad på eller prejad pga av att jag cyklar.
Linköping är bland dem största universitets städerna i Sverige och majoriteten av alla studenten har inte råd med bil och får ta sig fram på cykel. Så det är klart som fan det är många cyklister i stan.

 

Den första var när jag och andreas var påväg hem från vår pw i elljuspåret och cyklade på en liten 40 väg i ett bostadsområde.
Det finns en fyrvägskorsning som dem har byggt om helt, så rödlysena var ur funktion och det var helt kaos där. ( bygget höll på i typ 2 månader så det var ALLTID kaos i den korsningen, ingen visste vem som fick köra först typ ).
Det är både stoppskyltar och heldragna linjer. Men de sitter så dumt till då det finns en stor häck och man inte ser dem andra bilarna om man stannar där, därför åker alla ut i korsningen en bit och sedan stannar om det kommer någon, annars kör man bara.
Det var precis det vi gjorde, vi bara cyklade på eftersom det var grönt från alla 3 håll.
Då kommer det någon idiot på cykel bakom åt och åker om och skriker : SÅG NI INTE STOPPSKYLTEN ELLER!?

Vi hann knappt reagera innan han fortstatte cykla snabbt.
När vi sedan hade kommit ut på en raktsträcka såg vi en tjej som cyklade på fel sida av vägen, så idioten som sa åt oss cyklade om henne på insidan ( sidan mot bilarna som står på vägen ) och skrek och peka att hon skulle fan cykla på rätt sida. Vilka jävla idioter det finns.

 

En annan gång var när jag och andreas var ute på vår fotovända. Då cyklade vi längst bort vid stångsån.
Det är ett jättefint spår runt hela som man kan gå/motionera/springa runt.
Dock missade vi att man bara fick cykla på ena sidan, alltså att man inte kan cykla runt utan bara "fram och tillbaka".

Men vi var försiktiga, cyklade sakta och var absolut inte i vägen för någon!
Då kom det en gubbe, i 55 års ålden kanske och typ ställde sig framför mig och sa " det hade varit trevligare om ni gått med cyklarna ".
Jag hoppade av lite snabbt och sa " ja? " och han fortsatte lite argt " för ser du någon cykel på den där skylten där framme? ", jag kollade och såg att det bara var för gångväg och sa " nej, det måste jag helt missat " och den där gubben bara snäste åt mig " DÅSÅ". 

Helt galet? visst denna gång gjorde vi fel, men man lär sig av sina misstag. Men grejjen i det hela var att han var as grinig verkligen, snäste åt mig och var allmänt otrevlig och man fick ett obehaligt intryck av honom.
Vad spelar det igenltigen för roll om vi cyklar jätte sakta och är inte i vägen för någon? Var inte precis så att vi cyklade in i folk och höll på. suck.

 

En tredje gång var när jag och viktoria cyklade hem ifrån skolan. Vi brukar alltid cykla i bredd för att prata med om vi får mötande eller om det kommer en bil brukar vi alltid cykla in antingen framför eller bakom varandra för att inte vara i vägen. 

När vi sedan kommer ner för en lång nedförsbacke som har en cykelväg som är spikrak såg vi att vi skulle få möte lite längre ner. Det var inga fotgängare eller liknande på cykelvägen utan bara hon jag och denna man.

HAN cyklade över på FEL sida (alltså vår högra sida)  då vi cyklade i bredd, och då höll vi oss kvar på den vänstra eftersom HAN hade bytt till den högra.
När han sedan precis är framför oss skriker han allt vad han har " FEEEEL!!!!! " och vi blir helt förskräckta. DET VAR HAN SOM VALDE SIDA, och vad i helvete spelar det för roll om vi möttes på fel sida då det inte fanns någon gångare eller någonting som skulle ha hamnat i skada??? Kan bli helt galen.

 

Det är också flera gånger till gymmet vi har blivit prejjade av bussar jag och andreas.
Vi cyklar på en rätt trafikerad gata, en spikrak med två korsningar. 
I ena korsningen finns det tecken på att man ska åka upp på trottoaren och cykla över vid övergångsstället och på den andra ska man cykla där bilarna åker.

 

Idag tog det fan allt priset.
Precis utanför gymmet finns en busshållsplats, och ca 100 meter längre fram kommer korningen där vi måste cykla där bilarna åker eftersom övergångsställena är till för dem som går.

En buss hade åkt in på busshållsplatsen och stått där ett tag och vi cyklade om den då chaffören tutar som fan på oss.
En sak har jag lärt mig av körkortet: Bussen har ALLTID företräde när den ska lämna en busshållsplats om hastigheten är 50 km/h eller lägre.
Denna väg är det 40 km/h på.

I detta syfte kan man tycka att det var fel att cykla om men busschaffören har ett måste på sig : BLINKA NÄR DU SKA UT SÅ MAN FÖRSTÅR DET!?

Då bussen inte hade någon blinkers på är det totalt omöjligt för oss att veta om denna ska lämna hållplatsen eller inte. 

Chaffören tyckte nog vi gjorde fel, då det var rött i korsningen och vi stannade vid den heldragna linjen och busschaffören kör upp bakom oss, tutar, prejjar in oss mot kanten, kör över den heldragna linjen och stannar ute i korsningen eftersom det var rött.

När andreas sedan cyklar fram till dörren öppnar denna och säger något på ett språk vi inte förstår.
Sedan blev det plattan i mattan när det blev grönt och bussen drog iväg i en jävla fart.

 

Vi cyklade om för att den inte blinka, vi stannade vid heldragen linje eftersom det var rött, ändå blir folk griniga!?
Börjar bli så jävla trött på att cykla runt i den här staden alltså, jävla besserwisser det finns!!

 

Jag vill gärna höra era åsikter om det här, för jag vet att i vissa fall har vi gjort fel men att bli bemött på dessa sätt är fan inte okej. Man kan väll berätta för någon att den gjort fel på mer vänligt sätt, än att skrika " FEL " i örat på en. Herregud säker jag bara....

 

Hej!

Tänkte berätta lite om livet som sambo är med andreas och hur det blev till helt enkelt!

 

Allt började med att jag, en varm sommardag när vi satt i bilen och skulle precis lämna långsjön ute i romme, nämde en fråga om andreas ville följa med mig hit. Jag hade fått reda på att jag kommit in på liU och äntligen bestämt mig för att fråga honom om han ville följa med, då jag ville ha en framtid med honom.
Just då lämnade vi bilen med mer frågor än svar.
Det var ju ett sånt stort steg, lämna hela borlänge för att flytta 30 mil söderut, till en stad där vi inte kände någon överhuvudtaget.

Vi stod verkligen i valet och kvalet, det var en av andledningarna till att vi "dejta" i över 5 månader, vi visste inte hur det skulle bli till hösten då ingen av oss skulle klara av ett distansförhållande.
Men efter massa om och men bestämde vi oss för att försöka. Man kan ju inte ge upp förens man försökt, right?
Jag ångrar ingenting. Jag är så lycklig just nu, jag trivs här till tusen och det är bara smådelar jag saknar i Borlänge.

Hur det är att bo sambos då, ja i börjar var det nytt. Att flytta ihop med en kille man inte visste existerade för 1 år sedan är ganska stort, för oss båda. Men det går riktigt bra, visst kan vi disskutera om vem som ska göra disken, tvätten, städningen, maten osv men vi kommer alltid överens tillslut.
Vi ser båda ganska lika på saker och ting när det kommer till att bo, vi vill ha det rent, snyggt och enkelt. 
Inte massa smågrejjer som är jobbiga att damma av, utan öppna ytor som går snabbt. 
Vi har även lärt oss att anpassa sig efter varandra, både när det kommer till mat, tider och hur vi vill ha det. Ibland får han lov att låta den Rosénska envisheten ta över och ibland får jag lämna plats för hans åsikter.

Men det finns ingenting jag ångrar, absolut ingenting. Jag behöver det här, lika mycket som Andreas gör.
Jag ser en framtid med honom, en lång härlig framtid. Det är bara småsaker som ska pusslas ihop på vägen.
Vi trivs i Linköping, det kan jag säga och prata för oss båda.
Jag älskar dig Andreas. <3

Hej!
har precis kollat på första avsnittet av Familjen montazami i sverige.
Jag älskar den där familjen verkligen, så jävla sköna!

 

Blev ett gympass idag, dock ett halvdant.
Körde bara 4 reps på bänken för kände av axeln på en gång... DRYGT!!!!

Körde en övning för övrerygg (latsdrag) och ryggresningar på 45graders bräda för nedrerygg.
Sedan gick jag in och körde 20 min på crosstrainern, blev cikrus 3 km.
Körde sen joggning/pw i lut på löpbandet i ca 15 minuter innan jag avslutade med 100 sittups.

 

Så fick till lite iaf, fastän jag inte hade någon jävlarinamma i mig idag.

 

Måste bara ta upp en sak:
VARFÖR I HELVETE GÅR MAN TILL GYMMET NÄR MAN ÄNDÅ BARA SNACKAR I MOBILEN!?

Blev så jävla lack idag när jag stod på crosstrainern.
Det var halv åtta hos mig på tv, och jag älskar det programmet.
Men då ska en utlänsk kärring (ursäkta språket) ställa sig på crosstrainern bredvid mig och prata i mobilen högt på ett språk jag inte förstod någonting av så jag inte hörde tvn.
Frågan är varför ställer man sig på en crosstrainer när man ändå inte ens startar den utan bara "går" på den utan motstånd eller något och typ stannar för att prata och sedan sätter igång igen. Det ger knappast någon träning utan tar bara upp crosstrainen för någon annan då det bara finns 2 stycken.

 

Helt sinnesjuk att denna människa satte sig i benpressen sen, men inte för att köra utan för att prata i mobilen.
SÄTT DIG HEMMA I SOFFAN FÖRFAN.

Roligaste var nog när hon stod framför spegeln med två 1kg hantlar i vardera hand och rörde höfterna runt runt runt........... bra man får sig ett gott skratt inombord iaf.

 

Jag anser att man går till gymmet för en sak: Att träna. Annars kan man lika gärna vara hemma!!

 

Puuh, förlåt men nu har jag dampat av mig lite haha. Blev så frusterad där ett tag.

Nej nu ska jag gå och duscha och sedan sova bort min frustration.